Jag har drabbats av svårartad städiver (läs: PMS) kombinerad med överkänslighet mot vissa låtar/känslor/saker. Ikväll har jag svept fram som en tornado genom huset (OK, inte hela huset, nån måtta får det vara) med hörsnäckorna intryckta i öronen, glatt gnolande till somliga låtar, med darr på rösten till somliga. Alltså, det hjälps inte: Seasons In The Sun ÄR lika tårdrypande nu, som 1974. (Och Terry Jacks lika ful… 😉 )
Det, kära vänner, är ett säkert tecken på PMS. Jag städar och/eller grinar till alla ballader jag som av en händelse ”råkar” snubbla över just de dagar som berörs. (Aktivt självplågeri, botas enklast med choklad.) Dessutom rörs jag till tårar över… Tja, vad som helst, ungefär.
Nu ska jag – utmattad – släpa mig till soffan, om jag orkar slå igång TV:n, för att försöka hålla mig vaken genom nyheterna. De är så tråkiga nuförtiden. Finanskris hit och finanskris dit. Och handlar det inte om finanskris eller uppsägningar i gross & parti, så handlar det om USA-valet. Lika spännande som när målarfärg torkar.
Jag begriper inte varför svenska media blåser upp valet i USA till sådana proportioner. Vi får ju inte rösta, eller…? Det är väl Big Brother-komplexet som drabbat oss, som om amerikanerna skulle bry sig ett skvatt om vad ett lilleputtland i världens utkant tycker.
[tags]PMS, städiver, ballader, Seasons In The Sun, Terry Jacks, USA-valet[/tags]
