Jag börjar verkligen bli tant – eller kanske kärring passar bättre?
Det känns inte längre främmande att använda uttryck som ”ungdomen nu för tiden” eller ”på min tid”, alternativt ”när jag var ung”. Skor och kläder väljs efter bekvämlighet istället för utseende. (OK, lite grann efter utseende, men det får inte strama eller klämma på fel ställen – och höga klackar är bara att glömma.)
Vad hände? Vart tog den unga, glada, bekymmerslösa tjejen vägen? Jag kan gå med på att hon blev vuxen, men för den skull behövde hon väl inte bli grå och tråkig, heller!
Visst finns det positiva sidor med att växa upp/bli äldre också. Innerst inne är jag glad att jag inte är 17 längre (även om jag ser ut som sjutton), och jag kan se bakåt på ett rätt lyckat liv. Vissa saker kunde jag gjort bättre, andra kunde jag låtit bli att göra, men sammanlagt är jag rätt nöjd.
Det är kanske det som är stötestenen? Att vara nöjd. Inga nya mål att sträva efter, inga utmaningar att ta sig an. Jag kanske behöver en lagom dos adrenalin för att inte dega ihop fullständigt och grotta ner mig i nöjdheten?
Den här veckan har jag fått en utmaning av L: att följa med henne till badhuset för en timmes motionssimmande. Jag tog mig så långt att jag letade fram den hopplöst gamla, omoderna, antika baddräkten jag gömt i garderoben för minst 10 år sedan, provade den (den var för liten men baddräkter är väldigt töjbara…), packade den – men sen tog det stopp.
Nu ska jag bara peppa mig själv, beställa en ny baddräkt, och köra mental träning: ”jag kan simma, jag är inte rädd – jag kan simma, jag är inte rädd”… (Jodå, jag kan simma när jag väl är i vattnet. Problemet är att få in mig i baddräkten samt ner i bassängen. Sen går det bra.)
Nu kom jag lite ifrån ämnet, men jag ville komma fram till att jag har tappat de drömmar och förhoppningar jag haft tidigare. Drömjobbet? Glöm det. Det är inget dåligt jobb jag har, men inte var det det här jag drömde om när jag var yngre. Drömfamiljen? Tja, mina juniorer är ju världens bästa – räcker inte det? Karriär? *moahahahaha* Jag är glad så länge jag inte är arbetslös.
Ibland känns det som att livet bara rusat förbi och som att det nu är för sent att göra något åt saken. Visst går det att ändra, bara jag blir på rätt humör! Det känns som att jag gnäller, men jag ville bara lufta mig lite. Ni är så snälla som läser ända hit. 😉
[tags]tant, kärring, utmaning, baddräkt, simning[/tags]
Borde inte sötsuget också ha försvunnit efter att du passerat både barndom, ungdom och medelålder? (Hur gammal är du egentligen?).
Simma? Är det inte en form av (ska skölja munnen med kaustiksoda) motion?
Det enda som retar mig då det gäller ungdomen av i dag, är att de inte kan stava. På miiin tid lärde vi oss sådant i skolan. Och hur kan de gå i ett sådant obekvämt mode?? Och så lever de på nätet! Hu! Det var bättre förr! Men någon sur, gammal, vresig gubbe kommer jag lyckligtvis inte att bli. Vi 70-talister är evigt unga på alla tänkbara sätt och är dessutom så empatiska att vi inte klagar på andras beteende och livsstil.
Jag umgås för mycket med pensionärer, helt enkelt! Sötsuget går nog aldrig över. *suckar djupt*
Att simma är en väldigt rolig form av motion, men det gäller – som sagt – att få ner mig i vattnet.
Jag är inte bara 60-talist, jag är även förvirrad. 😈