Skrivotin

Jag har tidigare nämnt skrivotin ett antal gånger. (Sök inte i bloggen, det har försvunnit vid uppdateringar/-graderingar av olika slag.)

En vardagligare benämning av ordet skrivotin brukar vara skrivklåda, vilken jag alltid varit drabbad av. I större eller mindre omfattning. Redan som liten hästflicka skrev jag diverse hästhistorier, gärna egenhändigt illustrerade, men de finns inte längre kvar.

Antalet noveller och påbörjade romaner som hamnat i byrålådan är oräkneligt. De har också gått hädan vid det här laget, eftersom jag är datoriserad sedan många år tillbaka. Nu för tiden sparar jag inget utan jag skriver, skriver, skriver, inser att det är skit – och deletar bort alltihop. Det är bara att inse faktum: jag kommer aldrig att bli författare.

Numera har jag mina tre laster: koffein, nikotin och skrivotin. Att blogga är ett utmärkt sätt att göra sig av med skrivotinet när det bubblar i ådrorna. 😉 Då kan jag byta ämne hur många gånger som helst, flera gånger i varje inlägg eller skriva korta inlägg som behandlar ett ämne i taget, för jag kan ha liiite svårt att hålla mig till bara ett ämne. 😉

Jag känner det som att jag varit skild från min blogg allt för länge om jag inte bloggat på ett par dagar. Hur många gånger som helst har jag suttit med ett blankt inlägg framför mig, redo att börja skriva, men har inte haft något att skriva om. Ofta blinkar något hastigt förbi i min hjärna, som jag känner att jag bara måste skriva om, men när jag väl har tid och tillfälle är tanken som bortblåst. (Alternativt inser jag att jag inte har något nytt att komma med i det ämnet.)

Bloggen har blivit en del av min vardag, helt enkelt. Allra värst känns det när jag är på resande fot och inte kan uppdatera i den omfattning jag brukar. Nu ska jag snart iväg igen och jag har redan börjat känna av ångesten. Finns det behandlingshem för sådana som mig? 😉